Nu är jag och en till person registrerade för Fjällräven Classic nästa år. Vi kommer att starta den 7 augusti klockan 16.00 om jag minns rätt. Tyvärr var alla morgontider slut så det var antingen kl 16.00 på lördagen eller kl 12.00 på söndagen och då tänkte jag att startar vi på lördag eftermiddag så hinner vi kanske nå första checkpointen innan natten. Om inte annat så kan man kanske omboka starttid senare om det finns folk som vill byta med en.

Eftersom jag har ändrat inriktning på den här bloggen så tänkte jag dra en parallell till spelens värld då det kommer till spännande och vackra miljöer. Nu är det förstås inte alla spel som är sådana men det finns ett par stycken som jag gillar att bara röra mig runt i utan egentliga mål.

Azeroth

Azeroth är Warcrafts värld som jag föll för när jag testade World of Warcraft betan för många år sedan. Under betan spelade jag som en Dvärg paladin och nådde nivå 13 ungefär på den veckan jag spelade men jag fastnade som mest för spelet när det anordnades en räd mot Crossroads i Barrens. Redan den gången slogs jag utav variationen i miljön då vi på vägen dit han springa igenom ett snölandskap, ett låglandskap, ett träsk och sen savannen i Barrens. Senare när jag väl började betala Blizzard för att få se resten av Azeroth så var jag fast. Jag har spenderat åtskilliga timmar där med att bara utforska världen, tagit mig till områden där jag egentligen inte bör vara på grund utav min nivå men som jag ändå har utforskat. Men det spelet är något speciellt, att utforska de tropiska miljöerna i Stranglethorn Vale eller de barrskogsbeklädda områdena i norr var väldigt spännande och roligt framförallt. Det var delad glädje och tillika saknad när jag hörde att de ska göra om hela Azeroth till den kommande expansionen; glädje då de ska bli kul att utforska områdena igen fast i ny tappning och saknad då jag inte kommer att kunna besöka den gamla versionen igen. Av de två tidigare expansionerna så har jag bara testat den första, Burning Crusade som var lite för annorlunda för min smak. Wrath of the Lich King har jag inte testat på men den tror jag passar mig bättre dock.

Albion

Jag har haft nöjet att besöka Albion i ett spel och blivit hypad över Albion en annan gång. Första gången var inför Fable eller Project Ego som det hette i sin början. Jag läste mycket om spelet och längtade ju efter den öppna världen som jag skulle få utforska. Så blev det inte i slutändan då spelet blev relativt instängt och jag sket i att köpa det spelet. Förra året så släpptes den andra delen i Fable serien och jag köpte spelet vid release. Det visade sig att Albion är en vacker värld som även fast den är uppdelad i sektioner ändå är levande och mysig att röra sig omkring i. Speciellt så här på hösten då det regnar utanför fönstret så är det mysigt att utforska de lummiga skogarna i Peter Molyneux värld.

Det var två spel vars världar jag kan besöka och utforska utan att ha några egna krav på mig men självfallet finns det fler spel med härliga världar. Har ni något eller några spel som ni trivs med att spela utan att egentligen göra något, där ni bara kan vara och ha det mysigt?

Jag funderar på att byta inriktning på den här bloggen då jag sällan har tid att skriva om spel nu för tiden. Jag spelar fortfarande spel och drömmer fortfarande om ett jobb i spelbranschen men jag har hittat något som jag är sugen på att testa och tänkte väll använda den här bloggen för att skriva lite om det och mina förberedelser men det kan hända att det dyker upp ett och annat spelinlägg också när jag har något att skriva.

Vad jag tänkte testa är Fjällräven Classic, ett vandringsevenemang i augusti nästa år där man vandrar mellan Nikkaluokta och Abisko under ett par dagar. Sträckan är 11 mil lång och går runt Kebnekaise och upp längst Kungsleden. Jag tänkte köpa på mig två biljetter då de endast har 2000 platser varav 1000 redan är borta ungefär. Vem jag ska gå med vet jag inte än men jag har ett par att välja bland sen är det dessutom ingen brådska att bestämma mig då det är nio månader kvar ungefär.

Vad är det då som lockar med att vandra 11 mil genom den svenska naturen undrar säkert några?  En av sakerna är att få pröva något nytt, jag har vandrat en del förr med mina föräldrar men då har det varit dagsutflykter i Sälenfjällen men den här gången blir det fem eller fler dagar ute i den norrländska naturen. Även att testa sina egna gränser är lockande, klarar jag av att gå så pass långt under så få dagar. Jag kommer behöva snitta över två mil om dagen om jag ska nå målet på fem dagar vilket kan bli en utmaning.

Utöver det så lockar naturupplevelsen. Av de bilder jag sett så är det väldigt fint där uppe med berg, slätter och sjöar. Det ser så himla fridfullt ut, lugnt och stilla och långt till storstädernas stress.

Den största anledningen till att jag vill göra detta är att jag inte vill vakna upp när jag är 65 och precis har gått i pension och inser då att jag det enda jag har sett av världen är ett par charterresmål samt ett par stycken dator-/tv-skärmar. Världen är, trots alla krig, en vacker plats som jag önskar att upptäcka.

Dessutom så fungerar Fjällräven Classic bra som uppvärmning inför framtida vandringar i resten av världen som till exempel Inka leden i Peru eller Himalaya bergen. Klarar jag av denna så vet jag att jag säkert kan klara av de andra också även om det blir lite tyngre. Passar även på att uppdaterar sidan med en digital stegräknare som jag fyller i hur många steg jag gått från och med idag, 9 november 2009.

8.00 imorse klev jag ut igenom ytterdörren hos mig o Lisa för att ta min morgonpromenad. Jag försöker få det till en vana att ta en promenad på morgonen för att vakna till liv och för att inte bli sittandes framför internet till lunch utan att göra något vettigt. Vi bor i närheten av ett naturreservat som heter Tinnerö Eklandskap där det går en del grusvägar och även en del vandringsleder och här brukar jag traska runt på morgonkvisten. Det är rätt trevligt och jag tänkte väll utforska området lite mer senare någon gång då jag bara håller mig på dess norra kant för att inte behöva gå allt för långt när jag ska hem igen. I Tinnerö finns det två vandringsleder, Tinneröleden samt Östgötaleden där Östgötaleden fortsätter vidare efter Tinnerö medans Tinneröleden går runt i området.

Jag var på spa i helgen med några gamla kompisar från Eskilstuna, vi hyrde en Ryokan på Hasseludden där vi hade egen pool och balkong med utsikt över Stockholms skärgård. Vi fick även en fyra rätters middag serverad på rummet som bestod av en massa japansk mat och till det beställde vi varsitt dryckespaket med öl, vin, saké samt dessertvin. En väldigt trevlig helg måste jag säga men nu är jag väldigt sugen på att fara till japan men det blir säkert av någon gång.

Jag passade på att köpa Bionic Commando i fredags då Discshop sålde det för 149 riksdaler. Svenska Grins sista spel tror jag bestämt och jag är ungefär 25-30 procent in i spelet och tycker väll såhär långt att det är ganska mediokert. Bandesignen är härlig då de har byggt nivåerna i flera plan vilket passar spelets mekanik väldigt bra men annars känns det inte som ett superspel. Något som verkligen stör mig i spelet är hur huvudpersonen Nathan aldrig kan hålla tyst. När man besegrar fiender eller tar sig någonstans så slänger han ofta ur sig någon kommentar som låter väldigt krystad och i början trodde jag att det var fienderna men efter ett tag insåg jag ju att de är ju döda så de kan ju inte säga något. Det blir lite för mycket efter ett tag tycker jag och det hade verkligen behövt tonas ner lite. Men tänkte väll spela igenom det en gång för att sedan, beroende på vad jag tycker om det i slutet, byta in det alternativt behålla det.

Jag ska upp till Stockholm imorgon igen, den här gången på utbildning i två dagar. Jag bor på samma ställa som senast men jag ska tydligen vara på ett helt annat ställe dit man endast kommer med buss. Ska leta reda på hur jag ska åka för att komma dit redan idag tänkte jag och kolla upp det hela imorgon när jag kommer till hotellet så jag slipper oroa mig på torsdag morgon när jag väll ska dit. Dock lär jag inte vara ensam att bo på hotellet som ska dit så hittar säkert någon att åka dit med men det är skönt att vara förberedd.

Jag var och kollade på hockey här om dagen, Linköping HC mot St. Louis Blues. En match som slutade med storförlust för hemmalaget och jag tror att siffrorna slutade på 0-6.

Men när jag satt där och kollade och försökte heja fram LHC så blev jag sugen på att spela ett hockeyspel hemma på teven. Jag sade det till min flickvän som tyckte att jag var allt för lättpåverkad av saker jag ser eller upplever och det kan ligga någonting i det. Jag vet av personliga erfarenheter att jag har svårt för sportspel, inte det att de är tråkiga utan att jag är bara väldigt dålig på dem. Men när man sitter och kollar på hockey live så blir man ju sugen på att spela det på teven då det ser skoj ut.

Samma sak brukar hända när jag kollar på fotboll, speciellt om det är EM eller VM då jag brukar kunna sitta och kolla på en massa udda matcher. Då brukar det resultera i att jag blir sugen på att införskaffa ett fotbollsspel och spela men jag har än så länge lyckats undanröja alla sådana frestelser och insett min egen begränsning.

Jag testade Fifa 10 för några veckor sedan och jag förstod inte ens hur man sköt ett ordentligt skott på mål, alla skott flög utanför åt antingen det ena eller det andra hållet. Jag spelade en halvlek av en match och fick förstås inte in ett mål under den korta tiden trots att jag spelade på lättaste.

Motorsport brukar även den ha samma effekt på mig. Kollar jag på rally på SVT så brukar jag bli sugen på att köra runt på små slingringa bergsvägar någonstans och hålla mig så nära väggen som möjligt för att inte åka av och störta mot en säker död. Dock är just bilspel en av mina bättre genrer så här brukar jag faktiskt göra bra ifrån mig och äger även ett par spel där jag kan tömma mitt sug efter liknande upplevelser.

Är det någon mer än jag som är lättpåverkad? Brukar ni bli sugna på spel som reflekterar över det ni upplever eller ser, hockey – hockeyspel, rally – bilspel osv.?

Jag sitter och funderar på varför jag har kvar min Nintendo Wii. Jag spelar ytterst sällan på den och jag har inget större fan av Nintendos egna titlar som utgör det större segmentet av ”bra” spel.

Idag äger jag sju titlar till Nintendo Wii; Super Mario Galaxy, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Wii Sports, Anno: Create a New World, Deadly Creatures samt de Blob.

Av dessa sju spel så är de Blob det bästa jag har spelat på Nintendo Wii, helt ärligt alltså. Jag tyckte att det bjöd på en charm och lekfullhet som Marios galaktiska äventyr inte kunde matcha. Nintendo verkar fortfarande leva kvar i deras guldålder och ändrar således inte mycket på konceptet i sig, men ska ju till exempel fortfarande rädda en prinsessa genom att springa genom ett antal banor. Hela grejen med att man kunde springa runt planeter var lite häftig men inte så pass bra som resten av spelvärlden ville få det till.

Kollar man på Webhallens topp tio lista över förhandsbokningar på Nintendo Wii så ser den ut som följer:

1. New Super Mario Bros
2. Super Mario Galaxy 2
3. One Piece – Unlimited Cruise 2
4. Metroid – Other M
5. Tales of Symphonia – Dawn of the New World
6. Muramasa – The Demon Blade
7. Resident Evil – The Darkside Chronicles
8. Spore Hero
9. Silent Hill – Shattered Memories
10. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games

New Super Mario Bros spelade jag på min Nintendo DS när det släpptes, det var inte jättebra. När Nintendo sen går ut o säger på E3 att den stora grejen med Wii-versionen är att man kan spela fyra stycken samtidigt så undrar man var de har varit de senaste åren. Visserligen är det ett plattformsspel men fyra spelare samtidigt är gjort sen innan. Så New Super Mario Bros lockar mig inte. Inte heller Super Mario Galaxy 2 lockar mig eftersom jag inte är överdrivet förtjust i det första spelet.

De ända titlarna som jag tycker verkar intressanta på listan är det nya Metroid: Other M samt Muramasa: The Demon Blade varav det senare har en intressant grafisk stil men är troligen inget för mig i slutändan.

Så varför har jag då min Nintendo Wii kvar kan man ju undra och jag undrar just nu det samma när jag är mitt i en flytt. Titlar som Red Steel 2 och Fragile är intressanta och sen finns det väll ett par titlar som är släppta men som jag har prioriterat bort hittills som är av intresse, till exempel Klonoa remaken och Metroid Prime Trilogy.

Det finns en sida av Nintendo Wiin som jag inte har rört ännu, nämligen deras Wiiware och allt annat i Wii shopen. Där finns det en del intressant till exempel Lost Winds som dessutom kommer att få en uppföljare, Bit Trip Beat är också av intresse och sen finns det säkert fler spel som jag bara inte kommer ihåg just nu.

Men jag har nog kvar min Nintendo Wii för att 1) ha en komplett konsolsamling och 2) något bra släpps det alltid och jag vill ju inte missa något kul och spännande. Det är nog så enkelt och jag kommer med all säkerhet att behålla den ett par år till tills Nintendo släpper en Wii2 eller vad den nu kan tänkas heta. Läste senast idag att Square Enix hade sagt att Nintendo kommer att släppa nästa Wii 2011 tror jag de var, ett rykte förvisso men ändå.

Köpte tidigare idag Smash Cars till Playstation 3, ett bilspel där man styr radiostyrda bilar på en ö i Medelhavet. Det kostade 140 kr och tänkta att det säkert kunde vara kul som tidsfördriv en stund. Har spelat 3 race hittils och är väll inte helt övertygad om att det är vad jag hade önskat att det var. Men återkommer med ett omdöme senare när jag har spelat lite mer.

Jag kollade precis på Gametrailers recension på Halo 3 ODST, det senaste spelet i Halo universumet. ODST flyttar dig från att spela som Master Chief, Halo seriens vanliga huvudperson, till att spela som en rookie i ODST som står för något jag inte riktigt kommer ihåg just nu. Jag har aldrig riktigt orkat bry mig om spelet då jag har fått intrycket av att det är väldigt mycket multiplayer i spelet. Nu är det iofs sant att det är mycket multiplayer men det är också en historia som tydligen fördjupar sig i Halo universumets lore lite så helt plötsligt så är spelet lite intressant ändå.Dock så är kampanjen enligt Level7 5 timmar långt och enligt Gametrailers 6-8 timmar. Är det som Level7 påstår så känns det lite kort men jag ser också att spelet är något billigare än normala spel, det ligger på knappt 500kr nytt.

Jag har alltid gillat Halo och dess ”universum”. Jag har tyvärr inte läst böckerna än men det är något jag skulle vilja göra och jag spelar Halo spelen för deras historia som tyvärr ofta är lite sämre än önskat. Får kanske köra en större Halo post nångång.

Det hjälpte att lämna teven och Batman ett tag för att nu har jag besegrat Jokern och håller just nu på att leta rätt på alla gömda saker som finns gömda på ön där Arkham ligger. Tänkte återkomma med en ”recension” senare i veckan troligen men kan säga att jag gillade spelet väldigt mycket.

Väldigt många spel har en sista boss att övervinna innan man får se eftertexten rulla och just det momentet verkar jag ha svårast för. Jag suger nämligen på bossfighter eller så är det vid de tillfällena mitt dåliga tålamod visar sig som mest.

Jag spelar just nu Batman Arkham Asylum och har precis nått fram till den sista uppgörelsen med Jokern. Innan man möter Jokern så möter man två stora jättar att slåss mot samtidigt som våg efter våg av vanliga fiender dyker upp. Redan här sattes mitt tålamod på prov och jag svor åt spelet åtskilliga gånger under gårdagen men jag tog mig vidare nu på morgonkvisten efter ytterligare ett par försök men stängde av efter ett fåtal försök på Jokern.

♥Japan
Japaner verkar ha en förkärlek till bossar. Kollar man på Devil May Cry eller Ninja Blade  så är de spelen fulla av bossar och det passar säkert en del spelare men vad gör man om man är bosshandikappad? Jag har spelat igenom Devil May Cry en gång och jag var tvungen att spela på lättaste för att ha en chans att klara mig. Jag spelade även lite på medel svårighetsgrad men då fastnade jag på den andra eller tredje bossen i spelet och jag tyckte inte att det var värt mödan att ta sig vidare.

När jag fastnar på en boss så blir jag sällan motiverad att ta upp spelet igen. Jag vet att jag kommer få spö av bossen så varför ens starta spelet? Jag kan ju lika gärna spela något annat där jag inte blir så frustrerad och där jag framförallt har kul.

Anledning och lösning
Just frustrationen kan vara en anledning till att det sällan går bra mot slutbossar. Jag vet att klarar jag detta så är jag klar med spelet och om jag har tagit mig såhär långt så då borde inte slutbossen vara några problem. Sen så får man till ett halvbra första försök där man kanske lyckas skada honom lite grann och så ger man det en andra chans. Den här gången dör man av något jättesimpelt och frustrationen börjar komma. Tredje gången så har man inte en chans, man trycker på fel knappar och missar vartenda slag som man försöker få in på bossen. Det är vid det här laget jag brukar bli högljud och stänga av för att lunga ner mig.

Det är oftast det som behövs nämligen, att lugna ner sig. Att inte stressa och försöka få sakerna gjorda så fort som möjligt utan att ta sig tid och göra det ordentligt. Då brukar det gå bättre men det gäller att inse det i stridens hetta.

Himmelska svärd och lössläppta krafter
Heavenly Sword på Playstation 3 är ett bra exempel där slutbossen har ställt till det för mig. Vägen fram till slutbossen gick relativt bra men jag spenderade flera dagar på att försöka klara av honom. Det var ofta småmissar från min sida och inte att han var omöjlig att besegra men oj vad irriterande det var. Men när han väl var besegrad så var glädjen ofattbar, jag njöt av att se den sista filmsekvensen och lät eftertexterna rulla färdigt innan jag gjorde något annat.

Ett annat spel som jag har svurit mig åt är Star Wars The Force Unleashed där hela sista banan var ett helvete och där jag till och med sänkte svårighetsgraden för att klara av spelet. Men det är en lösning jag tycker är okej ibland. Om det är för svårt så varför pina sig igenom det och riskera hälsa och teknik istället för att svälja stoltheten och sänka svårighetsgraden.

Motsatsen
Det finns dock en spelserie där motsatsen gäller, där jag både uppskattar och gillar sista ”bossen” nämligen i Haloserien. I slutet av sista banan så får man nämligen köra en Warthog på en snitslad bana som ofta går på tid. Det gäller att köra rätt, att ha rätt med fart och att se upp för hindren på vägen men även om jag dör under tiden jag kör så blir jag sällan frustrerad som i Batman eller Star Wars the Force Unleashed. Detta gäller i Halo 1-3, jag vet inte vad de har hittat på i Halo ODST som släpps senare i veckan och inte heller hur sista banan i Halo Wars ser ut men jag har svårt att tro att det är en bilbana i slutet där. Att jag gillar sluten i Halo spelen kanske beror på att man oftast ser var man gör fel, kör jag på fel platta så att jag faller ner och dör så vet jag det till nästa gång.

Men nu är det ju såhär att slutbossar ska vara svåra, det ska alltid krävas lite extra för att klara av dem då resultatet av det blir att man har klarat spelet. Jag är antagligen inte den ända som har en del problem med slutbossar i spel eller? Har ni några favoriter och/eller nemesis bland slutbossar i spel? Vad brukar du göra då det går dåligt? Skrika och ge dig fan på att det ska gå eller stänga av och återkomma senare när du har lugnat ner dig?

Jag har spenderat den senaste veckan i sällskap av Läderlappen och vi har tillsammans utforskat en erövrad anstalt för grovt kriminella. Läderlappen eller Batman som han också är känd dök för första gången upp i serietidningen Detective Comics nr 27, år 1938. Nu 70 år senare så är Batman fortfarande aktuell med nya filmer och ett nytt spel vid namn Batman: Arkham Asylum.

Batman Arkham Asylum utspelar sig på ön där anstalten Arkham ligger dit Batman anländer i början av spelet tillsammans med Jokern som har blivit infångad. Snart så lyckas dock Jokern överrumpla vakterna och smiter med lite hjälp från Harley Quinn och tar efter det över rodret av Arkham. Nu blir det Batmans uppgift att återigen fånga Jokern och återställa ordningen på Arkham. På Arkham sitter många av Batmans fiender och man stöter på ett par av dem under spelets gång. Spelet är dessutom fullt med information som rör Batman och alla skurkar som Batman har stött på under åren.

Batman är ett tredimensionellt action-äventyrsspel med liknande upplägg som Metroid- och Castlevaniaspelen där man låser upp nya områden med tiden samt då man får nya föremål som öppnar upp nya möjligheter. Batman är känd för sitt utilitybälte där han har sina verktyg och i spelet så har man tillgång till änterhakar som kan ta en upp på höga höjder, sina bumeranger som man kan knocka fiender med och så låser man upp flera verktyg under spelets gång.

Jag brukar ha svårt för spel där man måste smyga och vänta ut sina fiender men jag har hittat ett bra sätt att spela Batman på så trots att det behövs smygas i mellan åt så har jag lärt mig att leva det och att använda miljöerna till min fördel. Det är faktiskt riktigt kul att decimera antalet fiender genom att vänta in dom och slå till när de är sårbara för att sen snabbt smita från platsen och sätta sig i säkerhet och kolla in hans kompisars reaktioner när dem hittar kroppen.

Tillskillnad från andra ”hjältar” eller spelkaraktärer så dödar aldrig Batman sina fiender utan slår dem bara medvetslösa precis som i serien. Detta syns då man i spelet kan aktivera en detektivsyn där man ser folks puls, vad de bär för vapen och var de står. Enda problemet med denna syn är att man spelar väldigt mycket med den aktiverad då man får en bra överblick över rummet och var faror och hjälpmedel finns. Vid tillfällen så aktiveras ens detektivförmåga och då ser man olika saker i miljön som är viktiga. Till exempel så kan det handla om att hitta ett fingeravtryck och sedan följa efter det för att hitta någon person, då får man slå på detektivsynen och skanna vissa ställen i rummet för att sedan ge sig ut på jakt efter fler och för att i slutändan hitta det man söker.

Jag är enligt spelet halvvägs igenom Batman Arkham Asylum men personligen tror jag att jag börjar närma mig slutet men jag återkommer med ett omdöme när jag har spelat färdigt spelet.