Såg precis Slumdog Millionaire i Thailand och har ju även varit två veckor i Indien precis. Man känner igen vissa saker, inser att det är så det faktiskt fungerar i Indien, att det är så det ser ut. Inlägget kommer att ha en del spoilers för er som inte har sett filmen men det får ni leva med.
Filmen handlar om Jamal, föräldralös och gatubarn sedan barnsben. Har sett och upplevt väldigt mycket på sina 18 år men har ändå jobbat upp sig. Han jobbar som tepojke på ett telefonföretag och lyckas få vara med i indiska ”Vem vill bli Miljonär?”. Han svara rätt på alla frågor första programmet och har en kvar till dagen efter, den frågan är värd 20 miljoner rupier (ca 3 miljoner SEK). En enorm summa i Indien och speciellt för ett gatubarn. 3 miljoner är förvisso mycket för mig med men jag kan köpa en lägenhet och en bil, sen är pengarna slut.
För varje fråga han svarar på får man se ett klipp som förklarar hur han kan svaret. Dessutom så följer frågorna hans uppväxt. Man får se hur de som unga jagas av polis för att ha spelat kricket inne på en flygplats(tror jag) och hur polis, om han hade fått tag på en av ungarna verkligen hade bankat skiten ur honom. Jag har sett det själv, på väg in till turist informationen i New Delhi så kommer det en kille med vagn och springer in i min bil med den. Min chaufför springer då ut och ger pojken flertalet käftsmällar, i Svergie hade det varit tal om misshandel och dessutom väldigt lätt att bevisa då det var flertalet vittnen utöver mig själv. I Indien så försökte folk förvisso avbryta det hela men han kommer inte att ställas inför rätta.
En annan incident inträffade när jag kom tillbaka till New Delhi med tåg. Ut från stationen kommer då två stycken hemlösa och polisen ger sig direkt på dem med sina batonger och skriker, antar jag, att de inte fick vara där inne. De var ju båda på väg ut tyckte jag men de hade förvisso varit inne tidigare. Men polisen, eller väktare för den delen, i Sverige pucklar inte på alkisar/uteliggare om de kommer ut ifrån ett ställe. Jag tror sällan de pucklar på folk alls om det inte behövs och då är det mer utav självförsvar än att faktiskt puckla på någon. I Indien har man rätt om att slå en annan om han har gjort fel, är man polis så får man slå oavsett om det är rätt eller fel.
I filmen springer ungarna genom ett par slumområden, det är skitigt och trångt och en hel del folk. Jag har sett ett av dessa slumområden i Mumbai, de ligger ett precis vid flygplatsen. Kant i kant faktiskt. Folk bor verkligen i tegelhus med plåttak, ibland inte ens tegel utan plåtskjul och har en av Indiens större flygplatser precis utanför ”fönstret”. Det ä skrämmande att en del har det så illa.
I New Delhi så skulle jag bo på ett gästhus som låg vid Main Bazaar, ”centralt” enligt kartan jag kollade på. Där var det trångt och skitigt. Det hade regnat innan jag kom dit men folk stod i leran och lagade mat, vissa låg och sov utomhus i hörnen och när man lyfte blicken så såg man hus som stegrade sig ett par våningar upp, skeva och säkert inte mer än 2 meter till närmsta granne tvärs över gatan. Indien är verkligen ett livin hell för vissa men folk verkar ta det för vad det är. De gör vad de ska på dagarna för att överleva men inte mycket mer.
Det var verkligen något som syntes i Indien, många verkade sakna livsglädjen, att leva för att uppleva och se saker och utvecklas som människa. Många accepterar att det har ett jobb, finner sig i det och försöker inte komma vidare. Min chaufför Vinod hade jobbat som chaufför i säkert fem år, möjligen längre. Han körde fortfarande runt i en liten Tata i storleken av en Golf eller Polo, fick säkert bara köra budgetkunderna och han var hemma några dagar per månad, inte mycket mer. Men han verkade finna sig i det. Han hade varit gift men skiljt sig då det inte fungerade med arbetet och var nu 34 år gammal och tänkte nog aldrig gifta sig igen. Han har ju ett jobb att sköta.
Det finns inte många indier som ler för att de har de bra eller mår bra. Ler de så ser det något de gillar en kort stund i sina liv, till exempel en utlänning, innan leendet försvinner och de återgår till sina tankar. Vinod hade nog lärt sig att le efter att ha kört turister i flera år men han såg fortfarande ut att sakna livsglädjen. Han saknade gnistan i ögonen som säger att han vill gå vidare med sitt liv, skaffa en bättre bil eller kanske till och med ett nytt jobb. Här i Thailand där jag är just nu ler alla, även om man bara nickar lite åt dem eller till och med när man tackar nej till en tuk tuk så ler de tillbaka och vinkar lite glatt. Indien och indierna är verkligen totala motsatsen. Indien är ett eget ställe, a one of a kind.
Delar av filmen utspelas på soptippar och på/under gator och det är verkligen likt verkligheten. De är verkligen skitigt överallt, det ligger petflaskor, papper, simpar och allt annat som kan slängas överallt. Jag har sett hur folk slänger sopporna i Indien, det är verkligen bara att ta påsen med soppor, hiva en på vägkanten och sen åka iväg. Två sekunder senare kommer det upp folk från vägkanten och börjar rota i högarna i hopp om att finna något användbart, något de kan äta eller sälja vidare. Det är verkligen läskigt att se. I filmen så bor Jamal och hans bror på en soptipp ett tag. Där går folk runt och leta i soporna, samlar på sig pet flaskor osv. Värst av allt är att det inte bara är ”myndiga” personer utan många av dem är barn, inte äldre än sju år kanske.
Jamal fick tidigt lära sig att tigga pengar på gatan, gå ut i den hektiska trafiken och knacka på rutor och be om pengar. Jag har själv suttit i bilar när små tjejer kommer fram, knackar på rutan och håller en unge i ena handen, de vill ha mat/pengar. Det är skrämmande, jag är glad att jag åkte till Indien först och såg filmen sen. Jag har sett det mesta av det i filmen redan. Det är verkligen så illa som filmen utgör det för att vara.
Jag har fått en rätt så jämn presentation av Indien, fått se lite i taget och inte det värsta direkt. Men jag vet folk som har hamnat i skiten direkt, första dagen ser de det skitigaste och värsta delarna av Indien. Välkommen till Indien… här har du misären serverad på en plåttallrik.
Många vill göra något åt saken, hjälpa alla de fattiga men det bor över en miljard människor i Indien. Det är 100 gånger fler än det bor i Sverige, det går inte att hjälpa dem alla. Volontärarbeten är jättebra, att hjälpa folk är bra men Indien behöver verkligen ta tag i sina problem.
Det här kommer nog att låta känslokallt, jag har dessutom hört att jag kan vara det, men jag tycker man får acceptera att livet är så i Indien. Indien är inte som Sverige, inte som ett standardland i Europa eller inte ens som något annat jag har sett eller besökt, knappt läst om. Man måste acceptera att Indien har sitt sätt att göra saker på, man kan inte komma som ensam person och ändra på hela deras struktur. Inte ens Mahatma Gandhi lyckades även om han fick igenom andra bra förändringar. Jag säger inte att det är kört för Indien, de behöver bara själva vilja ändra på sig för att något ska hända. För att folket ska få lite livsglädje.
I Indien verkar man sällan reflektera över om det finns någon fara för sitt liv, folk kör i motsatt riktning för att det är närmare, rondellerna är med svenska ögon sett, dödsfällor med folk överallt, att lämna företräde finns inte utan man stannar först när man har ett fordon framför sig som står still. Höger/vänsterregler verkar inte finnas och företräde lämnar man endast om det är någon som är större än en själv som ska in. Varje omkörning är en potentiell dödsfälla, när man i Sverige tycker att avståndet är för litet, då är det fortfarande långt kvar i Indien innan man ger sig och svänger tillbaka.
Nu har jag förvisso försvunnit ifrån hela Slumdog Millionaire grejen, men det får fungera som en bra inledning till detta inlägg som ingen kommer att orka läsa till sitt slut. Indien är en one-of-a-kind upplevelse och det är egentligen värt ett besök om man vill se något utöver det vanliga. Tyvärr så ser ofta resebyråerna/turistinformationerna till att man slipper se det värsta av Indien. Indiens regering ville inte att Slumdog Millionaire skulle lanseras då den var för lik verkligheten och skulle väll skrämma upp folk. Jag tror att folk inte tror på det hela, tror inte att det kan vara så illa ställt, ungefär som Taken, en film om människohandel och prostitution och hur de fixar folk till det. Man vill inte tro på det men det är säkert så det ligger till, det är bara för hemskt för att föreställa sig det. Lite åt det hållet fungerar nog Slumdog Millionaire men jag kan säga att det är så illa som i filmen. Men samtidigt så kan jag också rekommendera folk att åka dit om de vill se något annat än stränder och palmer för Indien är en upplevelse. Jag åkte 250-300 mil utan bilbälte, i Sverige åker man knappt en kilometer utan att ha på sig det. På jobbet kan det hända om man går in och ut ur bilen mycket men annars är bilbälte det första man sätter på sig när man sätter sig i bilen.
Between Dreams and Reality 