Flyga Drake i Centralasien

Jag kollade på Flyga Drake igår, filmen baserad på boken med samma namn utav Khaled Hosseini. Riktigt bra film om Amir och Hassan, två pojkar och bästa vänner som växer upp i Kabul, Afghanistan på 70-talet där Amirs far har pengar och där Hassan och hans far är tjänare till Amirs far. Hassan skulle göra vad som helst för Amir och gör det också. Detta leder till en del komplikationer och de två bästa kompisarna splittras sedan innan Amir flyr till USA när Sovjetunionen tågar in i Afghanistan.

Vad som dock får mig att skriva detta inlägg är dock inte bara för att meddela att det var en väldigt bra film utan som vanligt för att filmen kittlade resenerven lite. De har filmat i Centralasien, jag har läst att det har varit i västra Kina och i eftertexten stod det även om Kabul, Afghanistan så jag antar att de har varit där med. Men det är vackert. Naturen som visas upp, trots att det ibland bara är stenar eller helt öde vyer med en liten grusväg i ett bergslandskap så är det vackert. Och jag drömmer mig bort ihop om att någon dag få uppleva sådana vyer.

Filmen visar även en del klipp ifrån marknader och gator i Kabul vilket får mig att minnas Indien där det verkligen fungerar som det gör på filmen. Som västerländning så kan man lätt tro att det finns matbutiker i varje stadsdel och åtminstone en stormarknad i varje stad och att det som visas på film är en uppbyggd kuliss för att få filmen att kännas mer exotisk. Man inser sällan hur bra man har det i västvärlden. I Indien finns det inte många stormarknader och matbutikerna finns säkert i de större städerna. Men på landsbygden där 70 procent av den indiska befolkningen bor, där köper man fortfarande matvaror på marknader, gatustånd eller liknande.

När jag ville ha lite frukt i Jaipur kan det ha varit så fick jag snällt gå till en av fruktförsäljarna och köpa frukt hos honom. Sen fick jag i och för sig väldigt färsk och god frukt som han dessutom skivade upp med en kniv han sköljde av under rinnande vatten. Men försök att hitta en fruktförsäljare i Sverige? Har man tur kan de stå någon på något torg och sälja frukt och grönsaker men det är inte varje dag de står där.

Vad jag vill säga är nog att jag vill dit, till Afghanistan, till Centralasien med alla länder som slutar på just -stan. Jag har fått bilden av att det ska vara sjukt vackert och att det är oexploaterat från turism. Visst, det är ingen sol- och badsemester men det var inte min förra resa heller trots att jag var i Thailand åtminstone en och en halv månad. Få komma till Centralasien och uppleva kulturen där, se dess storslagna vyer och få koppla bort sådant som kanske har en för stor del i ens liv idag. Vi är lite för tekniskt beroende idag. Glöm mobiltelefonen hemma en dag och du kommer känna att den saknas. När internet går ner så får man tristess och vet inte riktigt vad man ska hitta på och så svär man lite åt sin internetleverantör för att de inte kan uppehålla en anslutning dygnet runt, året om.

Jag tror det är viktigt att komma ut och se världen. Att få se hur bra man har det i Sverige och västvärlden men också att komma bort från sina vanor och sitt materiella behov.

Och Afghanistan, jag vill dit men först när det har blivit fred. Jag får börja i Kazakstan istället eller Mongoliet.

Jag postar en video från AlJazeera som har varit i Kabul och filmat och pratade med drakflygare.

Fem månader senare…

Jag har varit ute och rest en del detta år trots att det bara har gått fem månader än så länge. Jag har sett både de ena och det andra under min tid utomlands och jag har kommit fram till en del saker.

I Oman, världens näst renaste land enligt en av taxichaufförerna jag åkte med, ser man upp till sin chef samtidigt som alla vill ha något att säga till om. Detta var något jag stötte på då jag skulle in i landet och även fast jag hade allt jag behövde för att komma in så tog det mig en timme att komma förbi passkontrollen. Jag fick under den timmen prata med diverse chefer och annat högt folk samt sitta på en stol och vänta medans Omaniern som ville visa sin makt försökte övertyga sina chefer om att jag inte skulle få komma in i landet.

Jag pratade även med en vanlig arbetare som förklarade området lite och pekade ut var toaletten fanns bland annat men han kunde inte peka åt vilket håll hans chef satt åt, då nickade han bara med huvudet åt det hållet lite diskret och sade att däråt sitter chefen. Samme man tog även av sig kepsen när han skulle ringa upp chefen trots att chefen inte hade en möjlighet att se honom från det stället. Det är att visa respeket för sina chefer. Man gör dessutom inget man inte har tillåtelse till i Oman, vi behövde flytta en maskin för att komma åt det vi skulle och trots att det bara hade varit att lägga i backen och backa undan ett par decimeter med maskinen så var det ingen som vågade göra det. De anropades folk via radion men ingen verkade särskilt sugen på att hjälpa till så vi fick hoppa över den grejen.

I Oman upplevde jag min varmaste natt någonsin också, som lägst hamnade temperaturen utomhus på 36 grader Celsius, inomhus på 32 grader utan möjlighet till luftkonditionering. Det var en svettig natt. Jag passade även på att bada i Omanska bukten där vattnet var så pass varmt att inte svalkades av när man doppade sig. Det var nästan kroppstempererat och det kändes väldigt konstigt.

Ett annat land jag har besökt är Indien. I detta välbefolkade land tycker man att det bör förekomma en viss grad av arbetslöshet men icke. På varje tjänst går det minst tre indier, detta betyder dock inte att det går tre gånger så fort i Indien. Jag och några bekanta satt på en restaurang och beställde in mat samtidigt. Jag beställde en typ av Club Sandwish med tre rostade bröd och en omelett mellan skivorna och de andra tog liknande rätter. Vi fick in vår mat vid åtminstone tre olika tillfällen och jag fick vänta en timme från det att jag hade beställt maten tills att den stod framdukat på bordet framför mig. Detta med tre kockar i köket samtidigt och det var dessutom relativt lite folk i restaurangen med svenska ögon sett. De flesta restauranger har dessutom kryllat av kypare, ofta i den grad att man precis hinner äta upp sin mat innan de snor tallriken för en.

Intill hotellet byggde Indierna något, jag vet inte om det skulle bli ett nytt köpcentrum, hotell eller något sådant. Högst upp, säkert sex till sju våningar upp så klättrade en indier ut utanför kanten. Han höll endast i sig i metallrören som utgjorde grunden till väggen och sedan lyfte en annan indier över en metallskiva som indiern utanför svetsade dit samtidigt som han höll i sig i en hand och inte hade någon skyddsutrustning. Svenska facket hade tuppat av om någon gjorde så i Sverige men i Indien känns det som vardagsmat.

Vi skulle ta ut lite pengar från en bankomat och lokaliserar en, vi går in och väntar på vår tur. Medans vi står och väntar så kommer det in en beväpnad vakt ifrån banken. I sin hand håller han en dubbelpipig hagelbössa, dock inte riktat åt vårt håll men ändå. Det är ju också en typ av tjänstevapen, något som inte ens svenska polisen använder vad jag vet. Där var det en simpel vakt som hade en.

Jag har förstås sett en hel del under min tid utomlands, en del saker som inte många svenskar någonsin kommer att få se. I Oman bygger man ett nytt operahus i Sultanens ära och det byggs i bästa Aladdin stil. Jag har besökt väldigt olika typer av klimat, allt från öken till det något kyligare bergsklimatet. Jag har sett hur indier tar hand om sina sopor och sina privata behov tyvärr.

Jag har också sett ett och annat djur på mina resor, bland annat ett gäng små ödlor som var häftiga. Jag beskådade en orm på nära håll, troligen lite för nära enligt vissa. Jag har sett vilda påfåglar springa förbi samt något stort som kom upp från ett dike och som senare visade sig vara ett vildsvin enligt folk. Jag har sett en elefant i stadsmiljö, kameler/dromedarer, åsnor och förstås en himla massa kor. Jag har även beskådat örnar, apor på hustak och ett stort antal vildhundar som har sprungit runt i närheten utav mig.

När jag den första januari i år skrev ” Istället tänkte jag sträva efter att se så mycket som möjligt under 10-talet” så trodde jag inte att jag skulle få se så mycket som jag nu har gjort, fem månader senare. Det är ett minne för livet det jag har varit med om och jag vill tacka alla som har varit inblandade. Jag har lärt mig en himla massa och insett att saker jag var rädd för innan inte är något att vara rädd för egentligen, dock kan man ju fortfarande vara lite nervös inför dem.